För några år sedan motionerade en av riksdagens ledamöter om att det borde införas ett allmänt förbud mot kamphundar. För det fick han stor uppmärksamhet i media. Förslaget föll bland annat på att det är svårt att definiera vad som är kamphund och inte, men motionären blev styrkt av den mediala framgången och författade en ny motion som föreslog förbud mot att hålla giftormar i privata hem.

Det inspirerade privatledamoten (oberoende och utanför Riksdagen) Henrik Lundström att framlägga ett förslag som syftade till att i Sverige förbjuda alla giftiga ormar. Här nedan kan du läsa de bägge motionerna.

 
Enskild motion           Privatmotion
       
Motion till riksdagen 2000/01:s11024 SS
av Lars Wegendal och Carina Adolfsson Elgestam (s)
Förbud för privatpersoner att inneha giftormar		     2000/01
av Henrik Lundström (ober.)
Utökat förbud mot giftormar
       

Förslag till riksdagsbeslut

   

Ytterligare förslag angående giftormar

       
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att införa ett förbud mot att inneha giftormar i privathem.     Eftersom riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att i en motion anföra om att införa ett förbud mot att inneha giftormar i privathem, vill undertecknad härmed tillkännage ett förslag som syftar till en utökning av förbudet.
       
Under de senaste årtiondet har det blivit allt mer populärt att inneha reptiler av olika slag som husdjur. Det är inte ovanligt att man idag, i stället för katter, hundar och undulater har boaormar, leguaner och vattensköldpaddor. Denna förändring av husdjur i de svenska hushållen kan i mångt förklaras av våra öppnare gränser inom EU.     Efter den senaste istiden har det till vårt land invandrat ett flertal olika reptiler och amfibier. Det är inte ovanligt att man idag i naturen ser salamandrar, grodor, ödlor och ormar. Denna förändring av faunan i den svenska naturen kan i mångt förklaras av det mildare klimatet de senaste årtusendena.
       
Därmed inte sagt att detta är något negativt utan det finns idag en rimlig lagstiftning som reglerar införseln. Införsel av reptiler och groddjur från land inom EU får endast ske över Stockholm-Arlanda, Göteborg, Göteborg-Landvetter, Malmö, Malmö-Sturup, Helsingborg eller Trelleborg. Införsel från tredje land utom Norge får endast ske via en gränskontrollstation som är godkänd för införsel av levande djur. Särskilda regler finns naturligtvis för handel med utrotningshotade arter och för att förhindra eventuell smittspridning av sjukdomar.     Därmed inte sagt att detta är något negativt, och det finns idag en naturlig ekologisk balans som reglerar antalet djur av dessa grupper. Reglering sker via tillgång på bytesdjur, predatorer samt tillgången på lämpliga övervintrings- och uppehållsplatser. En nedgång av vissa grupper, framför allt groddjuren, har skett på grund av människans ingrepp i landskapet. Även den vanliga snoken antas ha minskat i antal, dels som en följd av den minskade arealen våtmarker, men minskningen kan också antas bero på att det finns färre lämpliga äggkläckningsplatser.
       
Många arbetar idag mycket seriöst med sin hobby och gör allt för att sprida kunskap inom området. Det blir allt vanligare att man går samman och bildar föreningar på både nationell som lokal nivå.     Många av de svenska grod- och kräldjuren arbetar seriöst med sin förökning och klarar sig bra. De klarar också umgänget med människan utan att utgöra något störande moment för de människor som vistas i naturen.
       

Men som inom alla områden finns det företeelser som går över gränsen till vad som man ur ett allmänt perspektiv kan se som acceptabelt.

    Men som inom nästan alla djurgrupper finns det företeelser som går över gränsen till vad som man ur ett allmänt perspektiv kan se som acceptabelt.
       
Innehav av giftormar i privathem är ett sådant exempel.     Giftormar i naturen är ett sådant exempel.
       
Vissa kommuner har idag totalt ormförbud, andra ger tillstånd till innehav av alla ofarliga ormar men i de flesta kommuner är det helt fritt att inneha ormar, oavsett om dom är farliga eller ofarliga.     Inom vissa områden finns det inga ormar alls, i andra finns det bara ogiftiga ormar, men i de flesta delar av landet förekommer den giftiga huggormen.
       
I Norge är det totalförbud att inneha ormar i privathem. Detta gäller även andra länder inom och utom EU.     I Danmark finns visserligen huggorm, men inte så allmänt förekommande som i vårt land, på Irland finns inga ormar alls, och på Island har ormar förmodligen aldrig funnits överhuvudtaget.
       
Giftormar är ett alldeles speciellt problem. På senare år har det i Sverige dykt upp en mängd olika arter som är att betrakta som de allra farligaste. Ofta är det unga människor som inte alltid inser den stora risken med att hantera dessa dödligt farliga ormarter. Det kan också ses som ett allvarligt arbetsmiljöproblem för vissa yrkesgrupper (polis, tull m.m.) som av olika anledningar stöter på dessa djur utan att riktigt veta hur farliga de är eller känner deras beteende. Ett annat problem med giftormar är möjligheten till behandling med serum när olyckan varit framme. Det är näst intill omöjligt för alla sjukhus att hålla full uppsättning med färskt serum vid alla tillfällen och många av dessa ormars gift är så starkt att behandlingen måste sättas in senast efter några få timmar.     Giftormar är ett alldeles speciellt problem. Den svenska huggormen har vid ett flertal tillfällen visat sig kunna ge mycket smärtsamma och även dödliga bett. Ofta är det unga människor som inte alltid inser den stora risken med att möta denna dödligt farliga ormart. Det kan också ses som ett allvarligt arbetsmiljöproblem för vissa yrkesgrupper (jordbrukare, bärplockare m.m.) som av olika anledningar stöter på dessa djur utan att riktigt veta hur farliga de är eller känner deras beteende. Ett annat problem med giftormar är möjligheten till behandling när olyckan varit framme. Det är näst intill omöjligt för alla sjukhus att hålla full kunskap om moderna behandlingsmetoder, eftersom bett trots allt inträffar ganska sällan.
       
Att människor har ett intresse för ormar, ödlor, groddjur och spindlar är fullt naturligt. Dessa djur är intressanta och ger säkert ägaren stor tillfredsställelse. Men enligt min uppfattning borde Sverige förbjuda privat innehav av giftormar. Riskerna som man utsätter både sig själv som ägare och sin omgivning för är så stora att det inte motiverar privat ägande. Om man har intresse för just dessa arter bör man kunna tillfredsställa det genom att studera dessa vid större anläggningar där man på ett säkrare sätt kan hantera riskerna.     Att det finns vilda djur i naturen är fullt naturligt. Dessa djur är intressanta och bidrar säkert till den naturliga mångfalden och balansen i ekosystem. Men enligt min uppfattning borde Sverige förbjuda naturlig förekomst av huggorm. Riskerna som man utsätter friluftsmänniskor och husdjur för är så stora att det inte motiverar vilda huggormar. Om man har intresse för fortlevandet av just denna art bör man kunna tillfredsställa det genom att de förvaras vid större anläggningar där man på ett säkrare sätt kan hantera riskerna.
       
Stockholm den 28 september 2000
Lars Wegendal (s) Carina Adolfsson Elgestam (s) 		   

Uppsala 12 november 2000
Henrik Lundström (ober.)

     

 

Kommentarer från Henrik Lundström

Mitt förslag kan vid en första anblick förefalla svårt att genomföra, och framför allt att kontrollera att det efterlevs, men eftersom den sortens tankar inte tycks krävas för riksdagsmotioner tyckte jag inte att jag behövde ta hänsyn till sådana bagateller.

Tvärtom är jag ju mycket precis i min angivelse av vad som ska förbjudas, eftersom jag anger att det är just huggormen, och inte någon mer svepande gruppering som t.ex. "giftormar", som ska förbjudas.

Visserligen är jag medveten om att många personer känner sig störda av att vanlig snok och hasselsnok förekommer i naturen, men jag ville ändå inte gå för långt så här i början. Förbud införs bäst i små steg och när väl huggormen fått sitt kan vi gå vidare.

Etferlevnadskontrollen överlåter jag också på andra att fundera ut i någon utredning eller så. Men en sådan utredning måste på något sätt ta hänsyn till huggormens förmåga att försöka undkomma förbudet genom att "gå under jorden", åtminstone under den kalla årstiden.

Jag har inför mitt förslagsställande inte diskuterat med huggormarna. Det vet man ju att de själva skulle ha en förutfattad mening och försöka bagatellisera sin egen skadlighet, t.ex. genom att anföra att mycket få huggormsbett numera leder till dödsfall. Och vad vi är ute efter här är ju inte faktiska förhållanden, utan mer den känsla av osäkerhet som människor känner inför att vistas i en natur som hyser potentiellt dödliga djur.

Jag är också medveten om att kontrollen av förbudet kommer att ta en del resurser från andra områden, men det uppvägs av den uppmärksamhet jag som person kommer att få genom att tidningar och TV kommer att nappa på den här kroken. Ormar och sex säljer alltid lösnummer. Polis och hälsovårdsnämnder har säkert alldeles för stora resurser och många oviktiga frågor att syssla med.

Det har dessutom inte undgått mig att förslagets antagande kommer att kriminalisera en hel del för tillfället helt laglydiga medborgarormar. Men man inte göra omelett utan att knäcka ägg, och det är ju helt möjligt för dessa ormar att flytta in till större anläggningar där de kan fortleva i all välmåga. Och även om förbudet kanske inte efterlevs så har vi alla fall "skickat ut rätt signaler".

Jag vill helst inte kommentera Lars Wegendahls motion, möjligen kan man anföra att frågan om privat ormhållning redan finns väl behandlad av tidigare utredningar och att samtliga Sveriges kommuner har möjlighet att, om så bedöms vara nödvändigt, införa ett förbud mot att utan tillstånd inneha orm inom stads- och byggplanebelagt område. Man kan också anföra att det inte är själva giftormshållningen i sig, utan de olämpliga orminnehavarana som är problemet, på samma sätt som gäller t.ex. kofots- och knivinnehav, men det är inte heller något jag vill ta fram. Jag tror också att våra ungdomars orminnehav utgör ett betydligt mindre hälsoproblem än t.ex. deras knark- och spritinnehav, där kanske de samhälleliga resurserna skulle göra mer nytta, men låt oss inte vara snäva och tala om gamla kända problem när vi har fått ett nytt som är mycket mer spännande att diskutera.

Henrik Lundström
e-post: lundstroem@bahnhof.se

Pressmeddelande:

Privatmotion dras tillbaka!

Privatmotionären: "Jag gick för långt och skulle aldrig få stöd för min uppfattning."

Uppsala 2000-12-09: Privatmotionären Henrik Lundström har i dag meddelat att hans uppmärksammande motion "Ytterligare förslag angående giftormar" kommer att dras tillbaka. Till skillnad från riksdagsmotioner kan privatmotioner annulleras av motionären när så önskas, och det är denna möjlighet som Lundström nu åberopar. Förfarandet är fullt lagligt, om än synnerligen ovanligt.

"Min önskan var aldrig att gå över gränsen för det möjliga", säger en ångerfull Lundström. "Jag inser nu att det skulle bli alltför svårt att se till att det föreslagna giftormsförbudet efterlevs. Många poliser kan inte skilja på huggormar (föreslagna förbjudna) och snokar (tillåtna), för att inte tala om den huggormslika hasselsnoken."

Har Lundström påverkats av att Socialutskottet i SoU01 föreslagit avslag av Hr. Riksdagmannen Wegendals motion om privatgiftormsförbud, och att riksdagen vid sin omröstning den 12 december förväntas avslå den med hänvisning till att kommunerna redan har möjlighet att reglera privat ormhållning?

"Både ja och nej", säger Lundström tvärsäkert, "men egentligen mest tvärtom!"

Hur menar han då?

"Jo, eftersom det inte kommer att införas totalt giftormsförbud i hemmen, skulle det vara svårt att uppehålla respekten för ett giftormsförbud i naturen. Så fort en myndighet påträffar en förbjuden naturorm skulle det hoppa fram privatpersoner och hojta 'Den är min, den är privatägd', varvid förbudet helt skulle mista sin verkan."

"En annan aspekt är gränskontrollen. Ormar kan ju ta sig ohämmat över gränserna mot både Norge och Finland, kanske också broledes till och från Danmark. Möjligen skulle vi kunna få med Norge på att utlämna svenska ormar som sökt sig dit, men när det gäller Finland kan man inte räkna med samma goda samarbete (se t.ex. vad Nokia gör med marknaden för svenska mobiltelefoner), och i Danmark tillåter man ju nästan vad som helst! EU-aspekten med fri rörlighet över gränserna är också ett problem. En utredning som skulle kunna regelsätta spontant naturormgränsöverskridande tar minst sju år innan den kan vara färdig."

Enligt en del källor drog Hr Riksdagsmannen Wegendal tillbaka sin motion. Stämmer det?

"Nej det gjorde han inte. Har man väl lagt en riksdagsmotion så kan den inte dras tillbaka. Inte heller förändrade han sin skrivning, som det påståtts. Men eftersom förslaget inte fick gehör i Socialutskottet, som dessutom i detta fall var enhälligt, kommer det förmodligen inte ens att debatteras i rikdagen, utan läggas till handlingarna. Därför kan jag också annullera min motion."

Så nu är det slut med privatmotioner?

"Nej, alls inte!. Jag har flera förslag i byrålådan som kan lyftas fram och få motionsstatus. Pudlar, t.ex.. Är det inte ganska fåniga hundar? Ja, inte alla, men vissa som springer omkring och struttar tycker jag att man ska förbjuda. Och ostar som luktar illa kan störa polis och tull m.m. Och så ångmaskiner, jag tycker inte att man ska få ha stora sådana i privata hem. Gränsen ska gå vid fem ton."

Men det är väl ingen som har så stora ångmaskiner hemma?

"Nej, se där! Ett förbud skulle inte alltså inte skada eller störa någon. Jag är egentligen trött på att det alltid ska bli sådan debatt så fort man motionerar om någonting."

Och där lämnar vi privatmotionären Henrik Lundström. Mannen som skrev och sedan annullerade en av de märkligaste motioner som sett dagens ljus år 2000.

Till Avigsidan